Panik i tomteversta´n!

Jag har lite julpanik! Jag vet inte riktigt vad jag ska köpa till alla nära och kära eller hur jag på något sätt ska finansiera dessa inköp. Jag har numera kommit till den (vuxna?) insikten att jag tycker att det är roligare att ge klappar än att få klappar (även om det självklart är väldigt trevligt det med..). Detta innebär att jag sätter lite mer press på mig själv att det ska vara bra och roliga klappar och inga slentrianköp. Dessutom har jag inte fått in några önskelistor ännu. Levina är lite liten ännu för att uttrycka sina önskemål så för hennes del så står vi för både önskemål och inköp....

Försökte nyss att få Levina att somna inomhus efter bara en kort stunds blund ute i vagnen. Men det var bara att ge upp när hon nypt mig i brösten och dragit mig i ögonfransarna en stund! I slutändan är jag trött (och öm), medan Levina kör duracellstilen.

En liten fundering: Hur kommer det sig att man sitter och äter och samtidigt plockar ihop maten ifrån bordet med ena handen?......

Inte planenligt...

Jag är rätt så dålig på att följa planer ibland. Åtminstone mina egna. Efter min förra graviditet så tänkta jag att: Nästa gång ska jag minsann gå den smala och sunda vägen och INTE lägga på mig en massa överflödskilon som jag sedan måste gå runt halva jordklotet för att ev. få bort. Då ska jag mumsa på frukt och fortsätta att träna och INTE leva på nudelsoppa, sura godisar, choklad och obefintlig träning.

Men nu sitter jag här, käkar kexchoklad, drömmer om nudlar (salt och gott) och kommer inte riktigt ihåg hur det ser ut på gymmet...Vad hände? Är det för att jag inte var mentalt förberedd på den här graviditeten så att jag har hunnit peppa mig själv tillräckligt? Eller är jag helt enkelt en lat gottegris totalt utan självdiciplin? Förmodligen det senare... 

Jaja, det var ju kul att jag hann ned till min matchvikt och vända i varje fall....Det GÅR ju då åtminstone, bokstavligt talat:-)

Konstigt bara att bebisen verkar ha hamnat i rumpan, eller är det kexchokladen........

Sing a long!

I lördags var vi på 40-års kalas (hur vuxet låter inte det då det inte längre handlar om någon släkting utan de facto en kompis?). Vi hade åtagit oss att fixa med musik och karaoke och Staffan hade suttit och trixat med detta i ett par dagar för att få ett trevligt utbud. Det är fachinerande att se hur sjungsugna människor blir efter någon promille. Vissa hade ingen lust alls att släppa ifrån sig micken.....

Jag passade på sången jag med noll promille under västen. Staffan gick in och sjöng (eller skrek) en låt så pass bra att han fortfarande är hes. Ska det göras ska det göras ordentligt.......

Svarte petter

Måste tillägga att turkisk peppar-glassen lämnade sina spår (då inte bara i form av extra hull). I lördags då jag var inne och provade kläder på Vila så ser jag att jag är alldeles svart på ena sidan av mungipan. Detta var ett resultat av Levinas inpulande av glass i min mun under morgonen. Men allt klär till svart, är det inte så??

Glass glass glass i stora lass lass lass....

Jag gillar verkligen glass. Detta bevisade jag i onsdags....

Jag har noll koll på när glassbilen kör förbi hemma hos oss. Jag har gjort misstaget att springa ut ett par gånger och sedan stå och vänta som ett fån innan jag inser att glassmelodin ekar i bergen där vi bor och lika gärna kan befinna sig någon helt annanstans.
I onsdags tyckte jag att den hördes tydligare än vanligt. Jag halvsprang upp på vägen i kylan och stod där en stund. När den inte dök upp så travade jag tillbaka till huset. Då ser jag den blåsa förbi uppe på vägen igen. Och då sprang jag..... en 400 m sådär i minusgrader med Staffans skoterkängor på fötterna. Var helt knäckt när jag skulle flåsa fram min beställning. Glassgubben erbjöd sig att skicka ett sms 10 minuter innan varje besök framöver. Ja tack!!
Men turkisk peppar glassarna smakade riktigt gott. Det var värt det:-)

Back on track

Jamen då var man hemma i gamla Svedala igen! Två härliga veckor har passerat där jag inte bara har haft sand mellan tårna utan överallt. Så fort man skakat av handduken någorlunda stolpar Levina rakt över den igen och lägger sig och gosar över exponerad kroppsdel med sand från topp till tå. Men då kunde man hoppa i den 27 gradiga vattnet och sedan invänta att situationen upprepade sig några minuter senare:-)

Istället för snajsiga paraplydrinkar blev det exotiska fruktdrinkar för min del. Jag har nog fått i mig dagsbehovet av frukt för resten av året vid det här laget ( och fått syrsskadade tänder därefter..).

Vi var på en festmiddag på hotellet för att fira att regnsäsongen var över ( det hade då regnat i fyra dagar på oss). Där serverades det en hel del skumma saker. Det känns mycket märkligt att stoppa saker i munnen som man inte har en aning om vad det är. Man inbillade sig att det var sniglar och andra slibbigheter som var inbakade i små krumelurer. Den begränsade engelskakunskapen hos serveringspersonalen underlättade inte det hela heller....
I efterrätt var det en massa oerhört välgjorda små skapelser, som hör och häpna, var för söta även för min gom. Jag smugglade ned dem i Pringles burken som jag hade i väskan (den ständiga mutan till Levina) för att sedan diskret göra mig av med dem på hotellrummet.

Levina levde mest på korv, chips och välling. Jag kände mig verkligen som en dålig förälder som stoppade i mitt barn sådana onyttigheter. Det är tur att hon sällan sitter stilla så att hon springer av sig alla onyttigheter. Annars skulle hon förmodligen vara en liten sumotjej. Men nu på hemmaplan ska det bli andra bullar (typ köttbullar)....

Det var en fantastisk resa om man bortser från hemresan, då jag inte var långt ifrån att ge upp och hoppa ut ifrån planet. Av de tolv flygtimmarna så sovde Levina 1,5 ( redan innan var man ganska slut som artist efter den 2,5 timmar långa bussresan samt lika långa väntan på flygplatsen). Resterande delen av flygtiden ville hon springa fram och tillbaka i flyggången och störa övriga medpassagerare som försökte att inta något smarrigt eller sussa en stund. Då hon inte gjorde det så satt hon i mitt knä ytterst ofrivilligt och gallskrek....

Jag kom i varje fall fram till att det var tur att jag inte satsade på min barndomsdröm att bli flygvärdinna. Min rumpa är helt enkelt inte skapt till att vandra fram och tillbaka i den trånga mittgången....

RSS 2.0