Vi har drabbats av influensan från nedre hetare trakter. Hela familjen har en efter en sedan i söndags drabbats av hög feber, huvudvärk och hosta. Detta har inneburit att jag har spenderat de två senaste dagarna i soffan och innebär att jag inte kommer att bootcampa imorgon... Kanske är tur det efter måndagens infall av utfallsgång runt köksön. Det var inte röven van vid minsann och jag har därför lite svårt för att röra mig ( har jag märkt de få tillfällen jag tagit mig ur soffhörnan)...

Men det är helt fantastiskt vilka mirakel Alvedon utför på barnen. Nästan lite för bra när man själv är risig och alvedonet inte medför samma turboboost...
Att vara sjuk och samtidigt ha barnen hemma är ingen picknick. Antingen oroar man sig över att de är för sjuka och inte får i sig något ( utan alvedoneffekt) eller så är det som nu när de är alldeles för pigga ( med Alvedon) och man själv vill bara ha vill dra en filt över sig eller har lagom mycket energi för att glo på TV eller bläddra i en tidning.

Eftersom det där med selektiv blindhet inte funkar på mig så ser jag hur saker runt omkring mig ( för att inte säga på mig) växer hela tiden; " måste ta mig itu med" högen av diverse post på köksön, tvätthögen, kläder att rensa ut och sortera högen, den grå utväxten, kroppsbehåringen, ja you name it.... Denna insikt gör att andra saker sjunker, såsom humöret till exempel...Idag var en sådan dag. Det blev inte bättre av att jag på öppna förskolan blev vittne till hur en annan nybliven mamma överöstes av kommentarer om hur smal hon återigen blivit ( kilonen på vågen är en sak som dessvärre inte sjunker trots ihärdigt powerwalkande backe upp och backe ned i omgivningarna). Men jag ska inte vara missunnsam. Jättekul för henne, verkligen...

Nåja, nästa vecka börjar mamma bootcamp. Nu jäklar ska det bli fart på fläsket!!

När man är hemma med bebis ( och två andra vildingar) såsom min nuvarande status lyder så blir man varse om alla prioriteringar man måste göra. Man ser ju nämligen allt som borde göras och det är mycket sällan detsamma som det som man vill göra...Alla med småbarn vet att städa under dessa förhållanden kan likställas med att skotta medan det snöar...Men det måste likt förbaskat göras om man inte har förmågan att ställa in sig på selektiv blindhet..
Så då blir frågorna: äta lunch med två armar fria eller plocka undan efter gårdagens och morgonens kvarlämningar, träna en snabbis eller vika tvätt/ snabbstäda toan mm, surfa eller något av det andra tråkiga...Sedan ska man ju helst vara en rolig lektant också!
På jobbet hann man liksom med att både jobba, träna, springa en snabbis på stan, läsa tidningen och få i sig lite käk..

Dagen började mycket bra ( om än tidigt då jag lade mig vid 8-snåret igår..). Jag var ute på en 2-timmars långpromenad med barnvagnspolare Jenny, jag gjorde värsta klippen till Ninja på Öviksbasaren och vi fick tillbaka en redig summa på skatten...Men så brände dagens middag ( kalvgryta) fast på spisen och Milian brände handen på plattan när nödlösningen varmkorv åkte fram. Staffan är för närvarande inne på sjukhuset med honom och stackaren har inte ätit något vettigt sedan lunch...Sitter uppe och väntar på vidare information eller hemkomst medan jag inte tittar på Desperate Housewives eftersom parabolen vägrar fungera..

Två dagar över tiden ( precis som storasyster) bestämde sig lilla Ninja för att göra entré. Det gick så fort när hon väl var redo att barnmorskorna missade att hon hunnit sticka ut huvudet under filten...minst (3984/49) av skocken ( vi får rätt kompakta barn) har hon charmat in sig hos samtliga familjemedlemmar! Hittills så sover hon mest hela tiden ( måste ha sömnmedel i tuttarna) men de vakna minuterna blir fler och fler mellan tuppisarna.

Idag var jag ute på en timmes promenad ( visserligen i Skalmantakt) men det kändes ändå grymt skönt att börja att få igen din kropp. Dock bara funktionsmässigt, utseendemässigt är det en lååång bit kvar....( nästa liv kanske...)

Ska göra ett försök att förbättra mina matvanor i varje fall. Det har varit lite väl mycket "white drugs" på sista tiden
( 9 månader...). Måste bara införskaffa de rätta varorna. Jag börjar nog med Premium dark mint, mycket hälsosamt och bra för själen. Gör det dessutom lite roligare att dricka amningste...

Det måste vara något mygel i buskarna! Hur kunde Vickan klämma fram sin sessa innan mig? Hon skulle ju inte ha förrän mars sas det, det är ju åtminstone två dagar efter mig... Min gravidpolare Jenny är också lite missnöjd eftersom hon skulle ha haft för över en vecka sedan...

Jag får väl helt enkelt fortsätta att kolhydratladda då ( och förtränga Olga Rönnbergs ord om semlans fem minuter i munnen men desto längre tid på röven)...

Började min första dag som lyxhustru ( eller var det lågavlönad hemmamorsa) med att ta tag i lite ångestsysslor som jag tänkt göra någongång ( när jag får tid och absolut inte har något annat att göra, inte ens se " våra bästa år"). Jag började med att rensa ur alla handväskor jag haft slängda i min klädkammare. Jag hittade då i runda slängar 30 läppglans/läppsmörj, 25 pennor och 100 tamponger ungefär... Märkligt att jag går runt med nariga och omålade läppar mest hela tiden med den arsenalen...

Jag har sedan lagat en massa kläder som legat och skrotat och dessutom skrivit en lista med alla maträtter som jag kan laga och vill ätas ( nåja, de flesta av dem i varje fall) av samtliga familjemedlemmar. Åh, så bra! Nu kan jag med harmoni i hjärtat gå och lägga mig och sussa som en liten prinsessa ( moahaha) och vara redo för nedsläpp...

Idag var sista dagen med kollegorna på UC och i kontorsstolen. Känns lite vemodigt i och med att det kommer att ske stora förändringar under min frånvaro och man vet inte vad man kommer tillbaka till riktigt…

Nu när jag har rensat ut mina pinaler så hittade jag ett papper med mitt handavtryck där ungdomar som jag hade i ungdomsgrupp 2006 hade fått skriva positiva egenskaper om mig ( alla fick göra det så det handlade inte om att egoboosta mig själv). Där stod bland annat ”modefreak” ( är det något positivt?). Det var nästan så att man ville slänga ur sig ett rungande "moahaha" när jag summerade den senaste tidens (eller kanske årens) förfall nu är jag hasar fram i mjukisbyxor, kuomaskor (de enda som fötterna får plats i) osminkad med en tofs på huvudet… Kanske ska man tänka att vi är så trygga med varandra här på jobbet att vi helt enkelt bara kan vara oss själva... Det har även hänt att någon på kontoret hasat runt i långkalsonger (känn dig inte träffad Åse) när det varit lugnt på besöksfronten…

För övrigt så känner min kropp sig rätt färdig med denna graviditet. Fötterna (som jag som tur är inte ser särskilt ofta) verkar ha fått en elefantinjektion och får nu endast plats i dessa kuomaskor (som liknar snowjoggings, de är definitivt inte lika söta i stl. 40 som i 24…) och vissa andra kroppsdelar ska vi nog inte prata om…

Nu när jag har lagt 32 år bakom sig så kan man konstantera vissa saker:

- Det är oerhört trevligt att ha en familj som smyger upp i ottan (vissa av dem fortfarande sovande), förbereder oboy och mackor och sedan kommer skrålande med varierande textkorrekthet ”ja må hon leva” strålande som solar med var sitt konstverk att överlämna. 

- Jag kan lätt räkna ut hur mycket mitt hår växer på en månad  numera genom att avläsa den gråa utväxten. Jag måste även sluta att plocka dessa grå strån med pincett om jag inte vill bli av med halva kalufsen inom en snar framtid alternativt ha en grå stubb i en resterande hockeyfrilla….

-  Tidsbrist och den med åren (med barn) kraftigt minskade överkän
sligheten har gjort att jag klarar av att äta leverpastejmacka och torka bajsrumpa samtidigt. Det hade jag aldrig kunnat tro….

- Jag är ekonomiskt utvecklingsstörd. …